5. "The Arkansas Project"

I del 5 av den neo-konservativa historien tar jag upp början och mitten av 1990-talet. Början på Bill Clintons tid som President.

-"The Arkansas Project"

Trots att Bill Clinton attraherade vissa neo-konservativa under sin valkampanj 1992, så vände de sig snart emot honom. Anledningen till att han först hade fått deras stöd, var att han gick till val som en ”moderat Demokrat”. Politiskt sätt befann han sig relativt långt ut på högerkanten i det Demokratiska partiet. Han var också en stark anhängare till en interventionistisk utrikespolitik, där han tom kritiserade George Bush Sr för att göra för lite runt om i världen. Många neo-konservativa kände sig även osäkra på sin position inom det Republikanska partiet, då de inte hade fått särskilt många poster inom Bush-administrationen. Trots det så var det få som stödde honom öppet i valet 1992. Den mest framstående neo-konservativa som stödde Clinton var Joshua Muravchick. De flesta neo-konservativa stannade kvar hos republikanerna då de fruktade ännu en ”Carter-liknande administration”, och att Clinton enbart skulle utnämna samma personer som Michael Dukakis skulle ha utnämnt fyra år tidigare. Mycket riktigt gick inga viktiga poster till neo-konservativa efter att Clinton hade vunnit valet, och 1993 började de neo-konservativa attackera Clinton skoningslöst. Även Joshua Muravchick som tidigare stött honom, tog del i attackerna.

Attackerna hade letts av en liten grupp av unga neo-konservativa, och spritts genom den neo-konservativa tidningen ”American Spectator”. Där hade de startat det som kallades ”The Arkansas Project.” Målet var att totalt krossa Bill Clinton. De började undersöka Clintons tidigare liv. Hans påstådda inblandning i det korrumperade fastighetsbolaget ”Whitewater”. De påstod att han hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (Troopergate). De påstod att Clinton hade låtit mörda sin tidigare vän och rådgivare Vince Foster. Och de påstod att Clinton smugglade kokain från ett litet flygfält i Arkansas. De här anklagelserna började ta fäste hos allmänheten, och republikaner i Kongressen tog tillfället i akt för att försöka åtala Clinton. Till slut blev Clinton tvungen att gå med på en opartisk undersökning om ”Whitewater-affären”. Den leddes av en åklagare vid namn Kenneth Star. Hur mycket Star än sökte, så hittade han inga bevis för att något brottsligt skulle ha förekommit i Whitewater-affären. Inte heller hittade han några bevis för de anklagelser gällande sexuella trakasserier som hade påståtts i ”The Arkansas Project”, tills hans kommitté av en slump upptäckte Clintons affär med Monica Levinsky. Vilket Clinton förnekade. I den lögnen, så hade den neo-konservativa rörelsen hittat det de sökte. Det här var ett sätt, på vilket de kunde få det amerikanska folket att förstå hur korrumperat det liberala samhället hade blivit. En kampanj för att åtala Presidenten startades nu, och i den hysteri som nu följde började hela den konservativa rörelsen att porträttera Clinton som ett perverst och depraverat monster som måste avsättas. Återigen hade den neo-konservativa rörelsen skapat ett fantasi-monster, genom att överdiva och förfalska verkligheten. Precis som de hade gjort med Sovjetunionen.

Nästa del av den neo-konservativa historien kommer att handla om slutet på 1990-talet och början av 2000-talet. Slutet på Clinton-åren och början på George W Bush tid som President. Jag kommer då beskriva ”Project for a New American Century”, och hur de neo-konservativa återigen fick makt genom att hitta på ett fantasi-monster. Den här gången radikal islamism.