4. "The End of History"

I den fjärde delen om neo-konservativismen beskriver jag tiden efter Reagan och innan Clinton. Det var framförallt en intellektuell period, men också en period fylld med konflikter med de traditionella konservativa inom det Republikanska partiet.

- "The End of History"

Efter dess framgångar under Ronald Reagan så hamnade neo-konservativismen i ett slags vacum. De fick inte alls samma inflytande på George Bush Sr som de hade haft på Reagan. ”Commentary”, som hade fungerat som neo-konservativismens språkrör i Amerika, och spelat en oerhört viktigt roll i att forma amerikansk utrikespolitik, började kraftigt tappa i kvaliteten efter 1984. Norman Podhoretz hade fortsatt kritisera Ronald Reagan, och också fortsatt i samma gamla tankebanor om Sovjetunionen. Han trodde fortfarande att Sovjetunionen var betydligt starkare än vad alla anade. Han menade att deras mål fortfarande var globalt herravälde. Så sent som månader innan Sovjetunionens fall skrev Podhoretz om dess styrka och förmåga att utveckla vapen som inte ens USA kunde matcha. Denna brist på insikt i verkligenheten gjorde att ”Commentary” miste många av sina läsare. När man också banlyste den tidigare neo-konservativa hjälten Patrick Moynihan från att skriva i tidningen så tappade den ännu mer kraft. Moynihan hade distanserat sig från den neo-konservativa agendan och försvarat vissa länder i Latin Amerika. Efter det sågs han som en förrädare och var inte längre välkommen att skriva i ”Commentary”.

Det vacum som skapades när det var tydligt att ”Commentary” inte hade något att erbjuda amerikansk utrikespolitik, fylldes 1985 av Irving Kristols nystartade tidning ”National Interest”. Irving Kristol var ansvarig utgivare och många framstående neo-konservativa arbetade för tidningen, såsom Jeane Kirkpatrick, Midge Decter och Edward Luttwak. ”National Interest” skilde sig från ”Commentary” framförallt i ett viktigt avseende, nämligen i synen på Sovjetunionen. Medan ”Commentary” framhärdade att Sovjetunionen var en stark, imperialistisk makt, menade ”National Interest” tvärtom, att Sovjetunionen var kraftig försvagat och att förändringar var nära.

Den mest framstående och provokativa artikeln som skrevs i ”National Interest” var ”The End of History?” av Francis Fukuyama. Francis Fukuyama var en före detta analytiker från ”RAND Corporation”, och en akademiker i politisk filosofi. Han hade studerat under Allan Bloom, som själv var en elev av Leo Strauss. Francis Fukuyama skulle i många år vara en av de ledande neo-konservativa i USA, och hans verk ”The End of History?”, hans allra viktigaste bidrag. Det Fukuyama gjorde, var att tolka Sovjetunionens fall likt Hegel. Han menade att den västerländska liberala demokratin och ekonomin hade triumferat, och att den på ett självklart och automatiskt sett skulle sprida sig runt gjorden. I kampen mellan ideologier, hade Sovjetunionens fall inneburit den totala segern för den västerländska liberala ideologin. ”The End of History?” blev det viktigaste neo-konservativa politiska skrift, sedan Jeane Kirkpatricks ”Dictatorships and Double Standards” ett decennium tidigare. Det gav också neo-konservativa ett koherent ramverk på vilket de kunde se på USA:s roll i världen efter Kalla Krigets slut.

Ett stort problem för neo-konservativa som uppkom efter Reagan-åren var konflikten med de traditionella konservativa som var uppväxta i det Republikanska Partiet. De mest framstående som kritiserade neo-konservativa för att inte vara riktiga konservativa var Russell Kirk och Patrick Buchanan. Både Kirk och Buchanan hade jobbat länge i den konservativa rörelsen och det Republikanska partiet. De menade att neo-konservativa inte alls var riktiga konservativa utan istället fortfarande var liberaler.
En av de mest provokativa attackerna de gjorde, gällde att de inte tyckte att neo-konservativa satte USA:s intressen i första rummet. Det mest kända uttalandet gjorde Kirk: ”Not seldom it has seemed as if some eminent Neoconservatives mistook Tel Aviv for the capital of the United States."
Buchanan kommenterade neo-konservativa såhär: “ The neo-conservative tactic- including the smearing of opponents as racists, nativists, fascists, and anti-Semites- left many conservatives wondering if we hadn’t made a terrible mistake when we brought these ideological vagrants on off the streets and gave them a warm place by the fire. “
Striden mellan traditionella, riktigt konservativa har fortsatt enda till idag, där bl a Pat Buchanan har varit en stor motståndare till Bush krig i Iraq, som han menar är ett neo-konservativt krig.

I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen under Clinton-åren.