3. Reagan och Demokratiska Revolutionärer

Den här delen om neo-konservativismen handlar om tiden under Jimmy Carter och Ronald Reagan.


- Demokratiska Revolutionärer


När 1976 års Presidentval närmade sig, så såg sig neo-konservativa fortfarande som lojala Demokrater. De hade kunnat sola sig i glansen av Senatorn och sociologen Daniel Patrick Moynihans popularitet. Moynihan hade varit FN-ambassadör under Gerald Ford, och hans kraftfulla retorik till försvar för USA gentemot diverse länder från Tredje Världen och Sovjetunionen hade gjort honom omåttligt populär i USA. Moynihan hade klargjort i FN att USA inte längre skulle vara någon slags strykpojke, och alla länder som lade fram resolutioner för att fördömda USA, skulle vara på det klara med att det skulle leda till direkta konsekvenser i form av indraget bistånd. Moynihans retorik gjorde att han hamnade i konflikt med Utrikesdepartementet och Henry Kissinger, men innan han avgick hade han lyckats skapa ett rykte om sig som en stor patriot, vilket sedermera ledde till hans vinst i Senatorsvalet i New York. Moynihan var Demokrat, trots att han jobbade för Ford, men han var också den första neo-konservativa politikern som valts till ett högre ämbete.

I det Demokratiska Primärvalen hade Jimmy Carter tidigt besegrat den neo-konservativa favoriten Henry Jackson, och ledande neo-konservativa så med stor skepsis på Carter. Inför valet ville neo-konservativa som vanligt ha en stark anti-sovjet retorik hos Presidenten, men snart stod det klart att Carters mål var snarare fredlig samexistens och samarbete med Sovjetunionen. Detta ledde till en total brytning mellan Carter och de neo-konservativa Demokraterna. I deras tidning ”Commentary” startade de vildsinta attackerna på Jimmy Carter. Attackerna leddes av Jeane Kirkpatrick, och kom till slutsatsen att det Demokratiska Partiet numera leddes av personer med kvasi-totalitära åsikter.
Jeane Kirkpatrick kom ursprungligen från Oklahoma, och var inte jude. Men i övrigt så var hon väldigt representativ för en neo-konservativ, hon kom från en demokratisk familj, var en intellektuell och en stark anhängare av Hubert Humphrey. Kirkpatrick blev snabbt mest känd för sitt flitiga användande av distinktionen mellan ”auktoritära” och ”totalitära” stater. Ett tankesätt som var hämtat från Hannah Arendt. Kirkpatricks mest berömda verk är artikeln ”Dictatorships and Double Standards”. Det blev en neo-konservativ milstolpe, då den gav ett koherent argument för att vänster-liberala attacker på amerikansk utrikespolitik hemma, var detsamma som en attack på det demokratiska systemet.

Carter hade också svårt att nå fram till de amerikanska judarna, och därmed också neo-konservativa. Trots vissa trevande försök av Carter att återfå deras stöd i slutet av 1970-talet, så stod det klart neo-konservativa nu helt hade avsagt sig sin tillhörighet till det Demokratiska Partiet. De hade hoppats finna en ny Harry Truman, som skulle verka för deras liberala ideal hemma, och samtidigt offensivt, utkämpa det Kalla Kriget utomlands. När ingen sådan kandidat kunde finnas, såg de Republikanerna och Ronald Reagan som sitt bästa alternativ.

Ronald Reagan hade redan, flera år tidigare, anslutit sig till den syn på Sovjetunionen som hade presenterats av ”The Committee on the Present Danger”. Det var en neo-konservativ organisation som hade grundats under Ford-administrationen. Deras mål var att pressentera de ”bevis” som ”Team B” hade funnit.
Team B var namnet på en grupp experter som dåvarande försvarsministern, Donald Rumsfield hade skapat då han inte var nöjd med CIA:s rapporter gällande Sovjetunionens beredskap. Team B leddes av den neo-konservativa historiken Richard Pipes. Andra ledande neo-konservativa inom Team B var bl a Paul Nitze och Paul Wolfowitz. Team B:s problem var bara det att de inte kunde hitta några bevis för vad de påstod. Precis som CIA hade påstått så fanns det inga belägg för att Sovjetunionen rustade upp för världsdominans. Detta, till synes, oöverstigliga problem stoppade emellertid inte Richard Pipes och Team B. De menade istället att varje brist på bevis, var ett bevis i sig. Det faktum att USA inte kunde upptäcka Sovjetunionens nyutvecklade vapen, berodde enbart på att de var så avancerade och väl gömda att det inte gick att upptäcka dem, inte att de inte existerade. Team B:s fantasier om Sovjetunionens mål och förmåga att rusta sig för världsdominans började sedan användas som propaganda av The Committee on the Present Danger. Ronald Reagan var en av dem som trodde på dessa fantasier.

Flera neo-konservativa fick poster i Ronald Reagans administration. Bl a Richard Pipe och Paul Wolfowitz från Team B. Och Wolfowitz vän Richard Perle. Även Elliott Abrams och Jean Kirkpatrick anställdes. Kirkpatrick hade arbetat i Reagan-kampanjen som utrikespolitisk rådgivare, och blev utnämnd till FN-ambassadör. Hon ville efterlikna Patrick Moynihans tid som FN-ambassadör och försvara USA och demokratin mot totalitära krafter inom FN.
De neo-konservativa inom Reagan-administrationen ville nu implementera sin syn på utrikespolitik och Sovjetunionen på Reagans utrikespolitik. Dom vill helt enkelt använda den nyligen förstärkta amerikanska krigsmaten till att bekämpa kommunismen överallt i världen. Men de stötte på kraftigt motstånd. Inte bara från övriga inom Reagan-administrationen och från Kongressen, utan från Reagan själv. Reagan trodde visserligen att Sovjetunionen var ett ondskefullt imperium. Men han var inte beredd att konfrontera dem militärt, utan trodde tvärtom att det skulle gå att resonera med de sovjetiska ledarna. För att får Reagan att ändra sig var de neo-konservativa inom administrationen tvungna att bevisa att det sovjetiska hotet var betydligt större än någon, till och med Team B, någonsin kunde ana. De ville visa på att majoriteten av all terrorism och revolutionära rörelser runt om i världen, var i själva verket del av ett hemligt nätverk som kordinerades från Moskva, med syfte att ta över världen. Den främsta förespråkaren för den här idén var Michael Ledeen. Han var en ledande neo-konservativ och var rådgivare åt Utrikesministern. Han hade influerats av en bok kallad ”The Terror Network”. Boken påstod att terrorsim inte var det fragmenterade fenomen som det verkade vara. I verkligheten så var alla terrorgrupper, PLO, Bader-Meinhof, IRA et c del av ett globalt kordinerat nätverk som styrdes från Moskva.

Men CIA höll inte alls med. De menade att det här vara bara ännu en neo-konservativ fantasi. Men de neo-konservativa hade en viktig allierad, nämligen William Casey, chefen för CIA. Casey var mycket sympatiskt till den neo-konservativa synen på Sovjetunionen och terrornätverk. Efter att Casey hade läst boken ”The Terror Network” var han övertygad om att Sovjetunionen kontrollerade ett nätverk av terrorgrupper. Han kallade till ett möte med sovjetanalytikerna hos CIA och beordrade dem att ta fram de bevis han ville presentera för Presidenten. Men analytikerna sa åt honom att det var omöjligt.
För mycket av informationen som fanns i boken kom från CIA:s egen propaganda. De visste att terrornätverket inte existerade. För de hade hittat på det. Men Casey ville inte lyssna på vad de hade att säga. Han hade bestämt sig för att terrornätverket existerade. Casey lyckades till slut hitta en professor som påstod sig vara ”terroristexpert”, och han skrev en rapport som ”bevisade” att terrornätverken existerade. Casey pressenterade rapporten för Reagan, som gav med sig. 1983 skrev han på ett hemligt dokument som totalt förändrade amerikanskt utrikespolitik. USA skulle nu utkämpa hemliga ”krig” runt om i världen för att bekämpa det dolda sovjetiska hotet. De neo-konservativa hade fått det de ville ha.

Men alla var inte nöjda. Framförallt Norman Podhoretz och till viss mån Irving Kristol. De neo-konservativa som hade stannat kvar i New York, och inte kommit till Washington. Däremot Jeane Kirkpatrick och Elliot Abrams, som var lika mycket politiker som ideologer, och var därför fullt tillfredställda med det som Reagan hade uträttat och förstod att det fanns begränsningar. Podhoretz å andra sidan förstod inte politik, utan satte som enda mål det totala utrotandet av kommunism och Sovjetunionen. Allt annat betraktade han som ett misslyckande. På sidorna i ”Commentary” skulle Podhoretz kontinuerligt attackera Reagan för att han hade ”givit upp kampen mot barbariet”. Dock var Podhoretz ganska ensam om dessa åsikter, och blev alltmer marginaliserad inom amerikansk utrikespolitik. De flesta neo-konservativa skulle se tillbaka på Reagan-tiden som en stor framgång, där de fick implementera sina teorier om utrikespolitik och se sig själva som ”demokratiska revolutionärer.”


Nästa del om neo-konservativismen ska handla om tiden efter Reagan och det Kalla Krigets slut.