Jag ska ta en liten paus med mina skrifter om neo-konservativismen. Ska återkomma med det om några veckor. Då ska jag skriva om "Project for a New American Century" och om hur Neo-konservativismen fick ny makt efter 9/11 2001. Jag ska också försöka skriva om neo-konservativismens koppling till Leo Strauss, och hur neo-konservativismen påminner om sin "ärkefiende", radikal islamism
Men först ska jag försöka skriva lite om Dr Ron Paul, Primärvalens stora sensation. Vem han är och vad han tror på.
Sedan vill jag kommentera Obamas tal efter att han svurit President-eden.
Det var ett typiskt "Obama-tal". Fullt med klichéer och fluffiga meningar och högtravande ord. Men fanns det något koncist i talet? Ja, en sak är säkert, och det är att Obama inte har förstått den ekonomiska krisens orsak. Det vi kommer få se är ÄNNU mer utökning av den federala staten.
Det s k "stimulanspaketet" måste ju bekostas på något sätt, antingen genom lån från deras kinesiska och japanska vänner, vilket leder till ännu större budgetunderskott. En skuld som USA aldrig kan betala tillbaka. Eller så får Obama be Ben Bernake att "monitarisera" summan, som det kallas. Vilket innebär att pengarna kommer tryckas, vilket leder till ännu högre inflation.
Att Obama är en stor beundrare av "The New Deal" och Franklin D Roosevelt, märks tydligt då han tror att Staten kan skapa välstånd. Tyvärr tror jag att Obama kommer att sätta de sista spikarna i den Amerikanska kistan med den här ekonomiska politiken.
Vem som får rätt kan bara framtiden utvisa, men en sak är klart, nämligen att den ekonomiska politik som Obama förespråkar INTE är auktoriserad av Konstitutionen. Den som Obama svor att "uprätthålla och försvara".
onsdag 21 januari 2009
söndag 18 januari 2009
5. "The Arkansas Project"
I del 5 av den neo-konservativa historien tar jag upp början och mitten av 1990-talet. Början på Bill Clintons tid som President.
-"The Arkansas Project"
Trots att Bill Clinton attraherade vissa neo-konservativa under sin valkampanj 1992, så vände de sig snart emot honom. Anledningen till att han först hade fått deras stöd, var att han gick till val som en ”moderat Demokrat”. Politiskt sätt befann han sig relativt långt ut på högerkanten i det Demokratiska partiet. Han var också en stark anhängare till en interventionistisk utrikespolitik, där han tom kritiserade George Bush Sr för att göra för lite runt om i världen. Många neo-konservativa kände sig även osäkra på sin position inom det Republikanska partiet, då de inte hade fått särskilt många poster inom Bush-administrationen. Trots det så var det få som stödde honom öppet i valet 1992. Den mest framstående neo-konservativa som stödde Clinton var Joshua Muravchick. De flesta neo-konservativa stannade kvar hos republikanerna då de fruktade ännu en ”Carter-liknande administration”, och att Clinton enbart skulle utnämna samma personer som Michael Dukakis skulle ha utnämnt fyra år tidigare. Mycket riktigt gick inga viktiga poster till neo-konservativa efter att Clinton hade vunnit valet, och 1993 började de neo-konservativa attackera Clinton skoningslöst. Även Joshua Muravchick som tidigare stött honom, tog del i attackerna.
Attackerna hade letts av en liten grupp av unga neo-konservativa, och spritts genom den neo-konservativa tidningen ”American Spectator”. Där hade de startat det som kallades ”The Arkansas Project.” Målet var att totalt krossa Bill Clinton. De började undersöka Clintons tidigare liv. Hans påstådda inblandning i det korrumperade fastighetsbolaget ”Whitewater”. De påstod att han hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (Troopergate). De påstod att Clinton hade låtit mörda sin tidigare vän och rådgivare Vince Foster. Och de påstod att Clinton smugglade kokain från ett litet flygfält i Arkansas. De här anklagelserna började ta fäste hos allmänheten, och republikaner i Kongressen tog tillfället i akt för att försöka åtala Clinton. Till slut blev Clinton tvungen att gå med på en opartisk undersökning om ”Whitewater-affären”. Den leddes av en åklagare vid namn Kenneth Star. Hur mycket Star än sökte, så hittade han inga bevis för att något brottsligt skulle ha förekommit i Whitewater-affären. Inte heller hittade han några bevis för de anklagelser gällande sexuella trakasserier som hade påståtts i ”The Arkansas Project”, tills hans kommitté av en slump upptäckte Clintons affär med Monica Levinsky. Vilket Clinton förnekade. I den lögnen, så hade den neo-konservativa rörelsen hittat det de sökte. Det här var ett sätt, på vilket de kunde få det amerikanska folket att förstå hur korrumperat det liberala samhället hade blivit. En kampanj för att åtala Presidenten startades nu, och i den hysteri som nu följde började hela den konservativa rörelsen att porträttera Clinton som ett perverst och depraverat monster som måste avsättas. Återigen hade den neo-konservativa rörelsen skapat ett fantasi-monster, genom att överdiva och förfalska verkligheten. Precis som de hade gjort med Sovjetunionen.
Nästa del av den neo-konservativa historien kommer att handla om slutet på 1990-talet och början av 2000-talet. Slutet på Clinton-åren och början på George W Bush tid som President. Jag kommer då beskriva ”Project for a New American Century”, och hur de neo-konservativa återigen fick makt genom att hitta på ett fantasi-monster. Den här gången radikal islamism.
-"The Arkansas Project"
Trots att Bill Clinton attraherade vissa neo-konservativa under sin valkampanj 1992, så vände de sig snart emot honom. Anledningen till att han först hade fått deras stöd, var att han gick till val som en ”moderat Demokrat”. Politiskt sätt befann han sig relativt långt ut på högerkanten i det Demokratiska partiet. Han var också en stark anhängare till en interventionistisk utrikespolitik, där han tom kritiserade George Bush Sr för att göra för lite runt om i världen. Många neo-konservativa kände sig även osäkra på sin position inom det Republikanska partiet, då de inte hade fått särskilt många poster inom Bush-administrationen. Trots det så var det få som stödde honom öppet i valet 1992. Den mest framstående neo-konservativa som stödde Clinton var Joshua Muravchick. De flesta neo-konservativa stannade kvar hos republikanerna då de fruktade ännu en ”Carter-liknande administration”, och att Clinton enbart skulle utnämna samma personer som Michael Dukakis skulle ha utnämnt fyra år tidigare. Mycket riktigt gick inga viktiga poster till neo-konservativa efter att Clinton hade vunnit valet, och 1993 började de neo-konservativa attackera Clinton skoningslöst. Även Joshua Muravchick som tidigare stött honom, tog del i attackerna.
Attackerna hade letts av en liten grupp av unga neo-konservativa, och spritts genom den neo-konservativa tidningen ”American Spectator”. Där hade de startat det som kallades ”The Arkansas Project.” Målet var att totalt krossa Bill Clinton. De började undersöka Clintons tidigare liv. Hans påstådda inblandning i det korrumperade fastighetsbolaget ”Whitewater”. De påstod att han hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (Troopergate). De påstod att Clinton hade låtit mörda sin tidigare vän och rådgivare Vince Foster. Och de påstod att Clinton smugglade kokain från ett litet flygfält i Arkansas. De här anklagelserna började ta fäste hos allmänheten, och republikaner i Kongressen tog tillfället i akt för att försöka åtala Clinton. Till slut blev Clinton tvungen att gå med på en opartisk undersökning om ”Whitewater-affären”. Den leddes av en åklagare vid namn Kenneth Star. Hur mycket Star än sökte, så hittade han inga bevis för att något brottsligt skulle ha förekommit i Whitewater-affären. Inte heller hittade han några bevis för de anklagelser gällande sexuella trakasserier som hade påståtts i ”The Arkansas Project”, tills hans kommitté av en slump upptäckte Clintons affär med Monica Levinsky. Vilket Clinton förnekade. I den lögnen, så hade den neo-konservativa rörelsen hittat det de sökte. Det här var ett sätt, på vilket de kunde få det amerikanska folket att förstå hur korrumperat det liberala samhället hade blivit. En kampanj för att åtala Presidenten startades nu, och i den hysteri som nu följde började hela den konservativa rörelsen att porträttera Clinton som ett perverst och depraverat monster som måste avsättas. Återigen hade den neo-konservativa rörelsen skapat ett fantasi-monster, genom att överdiva och förfalska verkligheten. Precis som de hade gjort med Sovjetunionen.
Nästa del av den neo-konservativa historien kommer att handla om slutet på 1990-talet och början av 2000-talet. Slutet på Clinton-åren och början på George W Bush tid som President. Jag kommer då beskriva ”Project for a New American Century”, och hur de neo-konservativa återigen fick makt genom att hitta på ett fantasi-monster. Den här gången radikal islamism.
lördag 17 januari 2009
4. "The End of History"
I den fjärde delen om neo-konservativismen beskriver jag tiden efter Reagan och innan Clinton. Det var framförallt en intellektuell period, men också en period fylld med konflikter med de traditionella konservativa inom det Republikanska partiet.
- "The End of History"
Efter dess framgångar under Ronald Reagan så hamnade neo-konservativismen i ett slags vacum. De fick inte alls samma inflytande på George Bush Sr som de hade haft på Reagan. ”Commentary”, som hade fungerat som neo-konservativismens språkrör i Amerika, och spelat en oerhört viktigt roll i att forma amerikansk utrikespolitik, började kraftigt tappa i kvaliteten efter 1984. Norman Podhoretz hade fortsatt kritisera Ronald Reagan, och också fortsatt i samma gamla tankebanor om Sovjetunionen. Han trodde fortfarande att Sovjetunionen var betydligt starkare än vad alla anade. Han menade att deras mål fortfarande var globalt herravälde. Så sent som månader innan Sovjetunionens fall skrev Podhoretz om dess styrka och förmåga att utveckla vapen som inte ens USA kunde matcha. Denna brist på insikt i verkligenheten gjorde att ”Commentary” miste många av sina läsare. När man också banlyste den tidigare neo-konservativa hjälten Patrick Moynihan från att skriva i tidningen så tappade den ännu mer kraft. Moynihan hade distanserat sig från den neo-konservativa agendan och försvarat vissa länder i Latin Amerika. Efter det sågs han som en förrädare och var inte längre välkommen att skriva i ”Commentary”.
Det vacum som skapades när det var tydligt att ”Commentary” inte hade något att erbjuda amerikansk utrikespolitik, fylldes 1985 av Irving Kristols nystartade tidning ”National Interest”. Irving Kristol var ansvarig utgivare och många framstående neo-konservativa arbetade för tidningen, såsom Jeane Kirkpatrick, Midge Decter och Edward Luttwak. ”National Interest” skilde sig från ”Commentary” framförallt i ett viktigt avseende, nämligen i synen på Sovjetunionen. Medan ”Commentary” framhärdade att Sovjetunionen var en stark, imperialistisk makt, menade ”National Interest” tvärtom, att Sovjetunionen var kraftig försvagat och att förändringar var nära.
Den mest framstående och provokativa artikeln som skrevs i ”National Interest” var ”The End of History?” av Francis Fukuyama. Francis Fukuyama var en före detta analytiker från ”RAND Corporation”, och en akademiker i politisk filosofi. Han hade studerat under Allan Bloom, som själv var en elev av Leo Strauss. Francis Fukuyama skulle i många år vara en av de ledande neo-konservativa i USA, och hans verk ”The End of History?”, hans allra viktigaste bidrag. Det Fukuyama gjorde, var att tolka Sovjetunionens fall likt Hegel. Han menade att den västerländska liberala demokratin och ekonomin hade triumferat, och att den på ett självklart och automatiskt sett skulle sprida sig runt gjorden. I kampen mellan ideologier, hade Sovjetunionens fall inneburit den totala segern för den västerländska liberala ideologin. ”The End of History?” blev det viktigaste neo-konservativa politiska skrift, sedan Jeane Kirkpatricks ”Dictatorships and Double Standards” ett decennium tidigare. Det gav också neo-konservativa ett koherent ramverk på vilket de kunde se på USA:s roll i världen efter Kalla Krigets slut.
Ett stort problem för neo-konservativa som uppkom efter Reagan-åren var konflikten med de traditionella konservativa som var uppväxta i det Republikanska Partiet. De mest framstående som kritiserade neo-konservativa för att inte vara riktiga konservativa var Russell Kirk och Patrick Buchanan. Både Kirk och Buchanan hade jobbat länge i den konservativa rörelsen och det Republikanska partiet. De menade att neo-konservativa inte alls var riktiga konservativa utan istället fortfarande var liberaler.
En av de mest provokativa attackerna de gjorde, gällde att de inte tyckte att neo-konservativa satte USA:s intressen i första rummet. Det mest kända uttalandet gjorde Kirk: ”Not seldom it has seemed as if some eminent Neoconservatives mistook Tel Aviv for the capital of the United States."
Buchanan kommenterade neo-konservativa såhär: “ The neo-conservative tactic- including the smearing of opponents as racists, nativists, fascists, and anti-Semites- left many conservatives wondering if we hadn’t made a terrible mistake when we brought these ideological vagrants on off the streets and gave them a warm place by the fire. “
Striden mellan traditionella, riktigt konservativa har fortsatt enda till idag, där bl a Pat Buchanan har varit en stor motståndare till Bush krig i Iraq, som han menar är ett neo-konservativt krig.
I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen under Clinton-åren.
- "The End of History"
Efter dess framgångar under Ronald Reagan så hamnade neo-konservativismen i ett slags vacum. De fick inte alls samma inflytande på George Bush Sr som de hade haft på Reagan. ”Commentary”, som hade fungerat som neo-konservativismens språkrör i Amerika, och spelat en oerhört viktigt roll i att forma amerikansk utrikespolitik, började kraftigt tappa i kvaliteten efter 1984. Norman Podhoretz hade fortsatt kritisera Ronald Reagan, och också fortsatt i samma gamla tankebanor om Sovjetunionen. Han trodde fortfarande att Sovjetunionen var betydligt starkare än vad alla anade. Han menade att deras mål fortfarande var globalt herravälde. Så sent som månader innan Sovjetunionens fall skrev Podhoretz om dess styrka och förmåga att utveckla vapen som inte ens USA kunde matcha. Denna brist på insikt i verkligenheten gjorde att ”Commentary” miste många av sina läsare. När man också banlyste den tidigare neo-konservativa hjälten Patrick Moynihan från att skriva i tidningen så tappade den ännu mer kraft. Moynihan hade distanserat sig från den neo-konservativa agendan och försvarat vissa länder i Latin Amerika. Efter det sågs han som en förrädare och var inte längre välkommen att skriva i ”Commentary”.
Det vacum som skapades när det var tydligt att ”Commentary” inte hade något att erbjuda amerikansk utrikespolitik, fylldes 1985 av Irving Kristols nystartade tidning ”National Interest”. Irving Kristol var ansvarig utgivare och många framstående neo-konservativa arbetade för tidningen, såsom Jeane Kirkpatrick, Midge Decter och Edward Luttwak. ”National Interest” skilde sig från ”Commentary” framförallt i ett viktigt avseende, nämligen i synen på Sovjetunionen. Medan ”Commentary” framhärdade att Sovjetunionen var en stark, imperialistisk makt, menade ”National Interest” tvärtom, att Sovjetunionen var kraftig försvagat och att förändringar var nära.
Den mest framstående och provokativa artikeln som skrevs i ”National Interest” var ”The End of History?” av Francis Fukuyama. Francis Fukuyama var en före detta analytiker från ”RAND Corporation”, och en akademiker i politisk filosofi. Han hade studerat under Allan Bloom, som själv var en elev av Leo Strauss. Francis Fukuyama skulle i många år vara en av de ledande neo-konservativa i USA, och hans verk ”The End of History?”, hans allra viktigaste bidrag. Det Fukuyama gjorde, var att tolka Sovjetunionens fall likt Hegel. Han menade att den västerländska liberala demokratin och ekonomin hade triumferat, och att den på ett självklart och automatiskt sett skulle sprida sig runt gjorden. I kampen mellan ideologier, hade Sovjetunionens fall inneburit den totala segern för den västerländska liberala ideologin. ”The End of History?” blev det viktigaste neo-konservativa politiska skrift, sedan Jeane Kirkpatricks ”Dictatorships and Double Standards” ett decennium tidigare. Det gav också neo-konservativa ett koherent ramverk på vilket de kunde se på USA:s roll i världen efter Kalla Krigets slut.
Ett stort problem för neo-konservativa som uppkom efter Reagan-åren var konflikten med de traditionella konservativa som var uppväxta i det Republikanska Partiet. De mest framstående som kritiserade neo-konservativa för att inte vara riktiga konservativa var Russell Kirk och Patrick Buchanan. Både Kirk och Buchanan hade jobbat länge i den konservativa rörelsen och det Republikanska partiet. De menade att neo-konservativa inte alls var riktiga konservativa utan istället fortfarande var liberaler.
En av de mest provokativa attackerna de gjorde, gällde att de inte tyckte att neo-konservativa satte USA:s intressen i första rummet. Det mest kända uttalandet gjorde Kirk: ”Not seldom it has seemed as if some eminent Neoconservatives mistook Tel Aviv for the capital of the United States."
Buchanan kommenterade neo-konservativa såhär: “ The neo-conservative tactic- including the smearing of opponents as racists, nativists, fascists, and anti-Semites- left many conservatives wondering if we hadn’t made a terrible mistake when we brought these ideological vagrants on off the streets and gave them a warm place by the fire. “
Striden mellan traditionella, riktigt konservativa har fortsatt enda till idag, där bl a Pat Buchanan har varit en stor motståndare till Bush krig i Iraq, som han menar är ett neo-konservativt krig.
I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen under Clinton-åren.
fredag 16 januari 2009
3. Reagan och Demokratiska Revolutionärer
Den här delen om neo-konservativismen handlar om tiden under Jimmy Carter och Ronald Reagan.
- Demokratiska Revolutionärer
När 1976 års Presidentval närmade sig, så såg sig neo-konservativa fortfarande som lojala Demokrater. De hade kunnat sola sig i glansen av Senatorn och sociologen Daniel Patrick Moynihans popularitet. Moynihan hade varit FN-ambassadör under Gerald Ford, och hans kraftfulla retorik till försvar för USA gentemot diverse länder från Tredje Världen och Sovjetunionen hade gjort honom omåttligt populär i USA. Moynihan hade klargjort i FN att USA inte längre skulle vara någon slags strykpojke, och alla länder som lade fram resolutioner för att fördömda USA, skulle vara på det klara med att det skulle leda till direkta konsekvenser i form av indraget bistånd. Moynihans retorik gjorde att han hamnade i konflikt med Utrikesdepartementet och Henry Kissinger, men innan han avgick hade han lyckats skapa ett rykte om sig som en stor patriot, vilket sedermera ledde till hans vinst i Senatorsvalet i New York. Moynihan var Demokrat, trots att han jobbade för Ford, men han var också den första neo-konservativa politikern som valts till ett högre ämbete.
I det Demokratiska Primärvalen hade Jimmy Carter tidigt besegrat den neo-konservativa favoriten Henry Jackson, och ledande neo-konservativa så med stor skepsis på Carter. Inför valet ville neo-konservativa som vanligt ha en stark anti-sovjet retorik hos Presidenten, men snart stod det klart att Carters mål var snarare fredlig samexistens och samarbete med Sovjetunionen. Detta ledde till en total brytning mellan Carter och de neo-konservativa Demokraterna. I deras tidning ”Commentary” startade de vildsinta attackerna på Jimmy Carter. Attackerna leddes av Jeane Kirkpatrick, och kom till slutsatsen att det Demokratiska Partiet numera leddes av personer med kvasi-totalitära åsikter.
Jeane Kirkpatrick kom ursprungligen från Oklahoma, och var inte jude. Men i övrigt så var hon väldigt representativ för en neo-konservativ, hon kom från en demokratisk familj, var en intellektuell och en stark anhängare av Hubert Humphrey. Kirkpatrick blev snabbt mest känd för sitt flitiga användande av distinktionen mellan ”auktoritära” och ”totalitära” stater. Ett tankesätt som var hämtat från Hannah Arendt. Kirkpatricks mest berömda verk är artikeln ”Dictatorships and Double Standards”. Det blev en neo-konservativ milstolpe, då den gav ett koherent argument för att vänster-liberala attacker på amerikansk utrikespolitik hemma, var detsamma som en attack på det demokratiska systemet.
Carter hade också svårt att nå fram till de amerikanska judarna, och därmed också neo-konservativa. Trots vissa trevande försök av Carter att återfå deras stöd i slutet av 1970-talet, så stod det klart neo-konservativa nu helt hade avsagt sig sin tillhörighet till det Demokratiska Partiet. De hade hoppats finna en ny Harry Truman, som skulle verka för deras liberala ideal hemma, och samtidigt offensivt, utkämpa det Kalla Kriget utomlands. När ingen sådan kandidat kunde finnas, såg de Republikanerna och Ronald Reagan som sitt bästa alternativ.
Ronald Reagan hade redan, flera år tidigare, anslutit sig till den syn på Sovjetunionen som hade presenterats av ”The Committee on the Present Danger”. Det var en neo-konservativ organisation som hade grundats under Ford-administrationen. Deras mål var att pressentera de ”bevis” som ”Team B” hade funnit.
Team B var namnet på en grupp experter som dåvarande försvarsministern, Donald Rumsfield hade skapat då han inte var nöjd med CIA:s rapporter gällande Sovjetunionens beredskap. Team B leddes av den neo-konservativa historiken Richard Pipes. Andra ledande neo-konservativa inom Team B var bl a Paul Nitze och Paul Wolfowitz. Team B:s problem var bara det att de inte kunde hitta några bevis för vad de påstod. Precis som CIA hade påstått så fanns det inga belägg för att Sovjetunionen rustade upp för världsdominans. Detta, till synes, oöverstigliga problem stoppade emellertid inte Richard Pipes och Team B. De menade istället att varje brist på bevis, var ett bevis i sig. Det faktum att USA inte kunde upptäcka Sovjetunionens nyutvecklade vapen, berodde enbart på att de var så avancerade och väl gömda att det inte gick att upptäcka dem, inte att de inte existerade. Team B:s fantasier om Sovjetunionens mål och förmåga att rusta sig för världsdominans började sedan användas som propaganda av The Committee on the Present Danger. Ronald Reagan var en av dem som trodde på dessa fantasier.
Flera neo-konservativa fick poster i Ronald Reagans administration. Bl a Richard Pipe och Paul Wolfowitz från Team B. Och Wolfowitz vän Richard Perle. Även Elliott Abrams och Jean Kirkpatrick anställdes. Kirkpatrick hade arbetat i Reagan-kampanjen som utrikespolitisk rådgivare, och blev utnämnd till FN-ambassadör. Hon ville efterlikna Patrick Moynihans tid som FN-ambassadör och försvara USA och demokratin mot totalitära krafter inom FN.
De neo-konservativa inom Reagan-administrationen ville nu implementera sin syn på utrikespolitik och Sovjetunionen på Reagans utrikespolitik. Dom vill helt enkelt använda den nyligen förstärkta amerikanska krigsmaten till att bekämpa kommunismen överallt i världen. Men de stötte på kraftigt motstånd. Inte bara från övriga inom Reagan-administrationen och från Kongressen, utan från Reagan själv. Reagan trodde visserligen att Sovjetunionen var ett ondskefullt imperium. Men han var inte beredd att konfrontera dem militärt, utan trodde tvärtom att det skulle gå att resonera med de sovjetiska ledarna. För att får Reagan att ändra sig var de neo-konservativa inom administrationen tvungna att bevisa att det sovjetiska hotet var betydligt större än någon, till och med Team B, någonsin kunde ana. De ville visa på att majoriteten av all terrorism och revolutionära rörelser runt om i världen, var i själva verket del av ett hemligt nätverk som kordinerades från Moskva, med syfte att ta över världen. Den främsta förespråkaren för den här idén var Michael Ledeen. Han var en ledande neo-konservativ och var rådgivare åt Utrikesministern. Han hade influerats av en bok kallad ”The Terror Network”. Boken påstod att terrorsim inte var det fragmenterade fenomen som det verkade vara. I verkligheten så var alla terrorgrupper, PLO, Bader-Meinhof, IRA et c del av ett globalt kordinerat nätverk som styrdes från Moskva.
Men CIA höll inte alls med. De menade att det här vara bara ännu en neo-konservativ fantasi. Men de neo-konservativa hade en viktig allierad, nämligen William Casey, chefen för CIA. Casey var mycket sympatiskt till den neo-konservativa synen på Sovjetunionen och terrornätverk. Efter att Casey hade läst boken ”The Terror Network” var han övertygad om att Sovjetunionen kontrollerade ett nätverk av terrorgrupper. Han kallade till ett möte med sovjetanalytikerna hos CIA och beordrade dem att ta fram de bevis han ville presentera för Presidenten. Men analytikerna sa åt honom att det var omöjligt.
För mycket av informationen som fanns i boken kom från CIA:s egen propaganda. De visste att terrornätverket inte existerade. För de hade hittat på det. Men Casey ville inte lyssna på vad de hade att säga. Han hade bestämt sig för att terrornätverket existerade. Casey lyckades till slut hitta en professor som påstod sig vara ”terroristexpert”, och han skrev en rapport som ”bevisade” att terrornätverken existerade. Casey pressenterade rapporten för Reagan, som gav med sig. 1983 skrev han på ett hemligt dokument som totalt förändrade amerikanskt utrikespolitik. USA skulle nu utkämpa hemliga ”krig” runt om i världen för att bekämpa det dolda sovjetiska hotet. De neo-konservativa hade fått det de ville ha.
Men alla var inte nöjda. Framförallt Norman Podhoretz och till viss mån Irving Kristol. De neo-konservativa som hade stannat kvar i New York, och inte kommit till Washington. Däremot Jeane Kirkpatrick och Elliot Abrams, som var lika mycket politiker som ideologer, och var därför fullt tillfredställda med det som Reagan hade uträttat och förstod att det fanns begränsningar. Podhoretz å andra sidan förstod inte politik, utan satte som enda mål det totala utrotandet av kommunism och Sovjetunionen. Allt annat betraktade han som ett misslyckande. På sidorna i ”Commentary” skulle Podhoretz kontinuerligt attackera Reagan för att han hade ”givit upp kampen mot barbariet”. Dock var Podhoretz ganska ensam om dessa åsikter, och blev alltmer marginaliserad inom amerikansk utrikespolitik. De flesta neo-konservativa skulle se tillbaka på Reagan-tiden som en stor framgång, där de fick implementera sina teorier om utrikespolitik och se sig själva som ”demokratiska revolutionärer.”
Nästa del om neo-konservativismen ska handla om tiden efter Reagan och det Kalla Krigets slut.
- Demokratiska Revolutionärer
När 1976 års Presidentval närmade sig, så såg sig neo-konservativa fortfarande som lojala Demokrater. De hade kunnat sola sig i glansen av Senatorn och sociologen Daniel Patrick Moynihans popularitet. Moynihan hade varit FN-ambassadör under Gerald Ford, och hans kraftfulla retorik till försvar för USA gentemot diverse länder från Tredje Världen och Sovjetunionen hade gjort honom omåttligt populär i USA. Moynihan hade klargjort i FN att USA inte längre skulle vara någon slags strykpojke, och alla länder som lade fram resolutioner för att fördömda USA, skulle vara på det klara med att det skulle leda till direkta konsekvenser i form av indraget bistånd. Moynihans retorik gjorde att han hamnade i konflikt med Utrikesdepartementet och Henry Kissinger, men innan han avgick hade han lyckats skapa ett rykte om sig som en stor patriot, vilket sedermera ledde till hans vinst i Senatorsvalet i New York. Moynihan var Demokrat, trots att han jobbade för Ford, men han var också den första neo-konservativa politikern som valts till ett högre ämbete.
I det Demokratiska Primärvalen hade Jimmy Carter tidigt besegrat den neo-konservativa favoriten Henry Jackson, och ledande neo-konservativa så med stor skepsis på Carter. Inför valet ville neo-konservativa som vanligt ha en stark anti-sovjet retorik hos Presidenten, men snart stod det klart att Carters mål var snarare fredlig samexistens och samarbete med Sovjetunionen. Detta ledde till en total brytning mellan Carter och de neo-konservativa Demokraterna. I deras tidning ”Commentary” startade de vildsinta attackerna på Jimmy Carter. Attackerna leddes av Jeane Kirkpatrick, och kom till slutsatsen att det Demokratiska Partiet numera leddes av personer med kvasi-totalitära åsikter.
Jeane Kirkpatrick kom ursprungligen från Oklahoma, och var inte jude. Men i övrigt så var hon väldigt representativ för en neo-konservativ, hon kom från en demokratisk familj, var en intellektuell och en stark anhängare av Hubert Humphrey. Kirkpatrick blev snabbt mest känd för sitt flitiga användande av distinktionen mellan ”auktoritära” och ”totalitära” stater. Ett tankesätt som var hämtat från Hannah Arendt. Kirkpatricks mest berömda verk är artikeln ”Dictatorships and Double Standards”. Det blev en neo-konservativ milstolpe, då den gav ett koherent argument för att vänster-liberala attacker på amerikansk utrikespolitik hemma, var detsamma som en attack på det demokratiska systemet.
Carter hade också svårt att nå fram till de amerikanska judarna, och därmed också neo-konservativa. Trots vissa trevande försök av Carter att återfå deras stöd i slutet av 1970-talet, så stod det klart neo-konservativa nu helt hade avsagt sig sin tillhörighet till det Demokratiska Partiet. De hade hoppats finna en ny Harry Truman, som skulle verka för deras liberala ideal hemma, och samtidigt offensivt, utkämpa det Kalla Kriget utomlands. När ingen sådan kandidat kunde finnas, såg de Republikanerna och Ronald Reagan som sitt bästa alternativ.
Ronald Reagan hade redan, flera år tidigare, anslutit sig till den syn på Sovjetunionen som hade presenterats av ”The Committee on the Present Danger”. Det var en neo-konservativ organisation som hade grundats under Ford-administrationen. Deras mål var att pressentera de ”bevis” som ”Team B” hade funnit.
Team B var namnet på en grupp experter som dåvarande försvarsministern, Donald Rumsfield hade skapat då han inte var nöjd med CIA:s rapporter gällande Sovjetunionens beredskap. Team B leddes av den neo-konservativa historiken Richard Pipes. Andra ledande neo-konservativa inom Team B var bl a Paul Nitze och Paul Wolfowitz. Team B:s problem var bara det att de inte kunde hitta några bevis för vad de påstod. Precis som CIA hade påstått så fanns det inga belägg för att Sovjetunionen rustade upp för världsdominans. Detta, till synes, oöverstigliga problem stoppade emellertid inte Richard Pipes och Team B. De menade istället att varje brist på bevis, var ett bevis i sig. Det faktum att USA inte kunde upptäcka Sovjetunionens nyutvecklade vapen, berodde enbart på att de var så avancerade och väl gömda att det inte gick att upptäcka dem, inte att de inte existerade. Team B:s fantasier om Sovjetunionens mål och förmåga att rusta sig för världsdominans började sedan användas som propaganda av The Committee on the Present Danger. Ronald Reagan var en av dem som trodde på dessa fantasier.
Flera neo-konservativa fick poster i Ronald Reagans administration. Bl a Richard Pipe och Paul Wolfowitz från Team B. Och Wolfowitz vän Richard Perle. Även Elliott Abrams och Jean Kirkpatrick anställdes. Kirkpatrick hade arbetat i Reagan-kampanjen som utrikespolitisk rådgivare, och blev utnämnd till FN-ambassadör. Hon ville efterlikna Patrick Moynihans tid som FN-ambassadör och försvara USA och demokratin mot totalitära krafter inom FN.
De neo-konservativa inom Reagan-administrationen ville nu implementera sin syn på utrikespolitik och Sovjetunionen på Reagans utrikespolitik. Dom vill helt enkelt använda den nyligen förstärkta amerikanska krigsmaten till att bekämpa kommunismen överallt i världen. Men de stötte på kraftigt motstånd. Inte bara från övriga inom Reagan-administrationen och från Kongressen, utan från Reagan själv. Reagan trodde visserligen att Sovjetunionen var ett ondskefullt imperium. Men han var inte beredd att konfrontera dem militärt, utan trodde tvärtom att det skulle gå att resonera med de sovjetiska ledarna. För att får Reagan att ändra sig var de neo-konservativa inom administrationen tvungna att bevisa att det sovjetiska hotet var betydligt större än någon, till och med Team B, någonsin kunde ana. De ville visa på att majoriteten av all terrorism och revolutionära rörelser runt om i världen, var i själva verket del av ett hemligt nätverk som kordinerades från Moskva, med syfte att ta över världen. Den främsta förespråkaren för den här idén var Michael Ledeen. Han var en ledande neo-konservativ och var rådgivare åt Utrikesministern. Han hade influerats av en bok kallad ”The Terror Network”. Boken påstod att terrorsim inte var det fragmenterade fenomen som det verkade vara. I verkligheten så var alla terrorgrupper, PLO, Bader-Meinhof, IRA et c del av ett globalt kordinerat nätverk som styrdes från Moskva.
Men CIA höll inte alls med. De menade att det här vara bara ännu en neo-konservativ fantasi. Men de neo-konservativa hade en viktig allierad, nämligen William Casey, chefen för CIA. Casey var mycket sympatiskt till den neo-konservativa synen på Sovjetunionen och terrornätverk. Efter att Casey hade läst boken ”The Terror Network” var han övertygad om att Sovjetunionen kontrollerade ett nätverk av terrorgrupper. Han kallade till ett möte med sovjetanalytikerna hos CIA och beordrade dem att ta fram de bevis han ville presentera för Presidenten. Men analytikerna sa åt honom att det var omöjligt.
För mycket av informationen som fanns i boken kom från CIA:s egen propaganda. De visste att terrornätverket inte existerade. För de hade hittat på det. Men Casey ville inte lyssna på vad de hade att säga. Han hade bestämt sig för att terrornätverket existerade. Casey lyckades till slut hitta en professor som påstod sig vara ”terroristexpert”, och han skrev en rapport som ”bevisade” att terrornätverken existerade. Casey pressenterade rapporten för Reagan, som gav med sig. 1983 skrev han på ett hemligt dokument som totalt förändrade amerikanskt utrikespolitik. USA skulle nu utkämpa hemliga ”krig” runt om i världen för att bekämpa det dolda sovjetiska hotet. De neo-konservativa hade fått det de ville ha.
Men alla var inte nöjda. Framförallt Norman Podhoretz och till viss mån Irving Kristol. De neo-konservativa som hade stannat kvar i New York, och inte kommit till Washington. Däremot Jeane Kirkpatrick och Elliot Abrams, som var lika mycket politiker som ideologer, och var därför fullt tillfredställda med det som Reagan hade uträttat och förstod att det fanns begränsningar. Podhoretz å andra sidan förstod inte politik, utan satte som enda mål det totala utrotandet av kommunism och Sovjetunionen. Allt annat betraktade han som ett misslyckande. På sidorna i ”Commentary” skulle Podhoretz kontinuerligt attackera Reagan för att han hade ”givit upp kampen mot barbariet”. Dock var Podhoretz ganska ensam om dessa åsikter, och blev alltmer marginaliserad inom amerikansk utrikespolitik. De flesta neo-konservativa skulle se tillbaka på Reagan-tiden som en stor framgång, där de fick implementera sina teorier om utrikespolitik och se sig själva som ”demokratiska revolutionärer.”
Nästa del om neo-konservativismen ska handla om tiden efter Reagan och det Kalla Krigets slut.
torsdag 15 januari 2009
2. Liberal splittring och neo-konservativ framväxt
Här i del två beskriver jag splittringen inom det Demokratiska partiet under slutat av 1960-talet och början av 1970-talet, och hur den neo-konservativa rörelsen "döptes".
-Neo-konservativ framväxt
I slutet av 1960-talet hade Vital Center tappat sin ledande roll som liberalismens consensus, och i och med Vietnamnkriget, radikaliseringen bland Amerikas studenter och framväxten av Svart Militarism så splittrades liberalismen under 1970-talet. Vissa liberaler vände sig emot vad de såg som en framväxt av radikal, extremistisk vänsterpolitik. Dessa intellektuella liberaler tvingades även ompröva mycket av vad de tidigare hade trott på. Alla de liberala reformer som införts i USA av Demokraterna, hade misslyckats. Av sina motståndare kallades dessa liberaler, som de tyckte hade gått för långt till höger, för ”new conservatives”. 1975 hade namnet ändrats, och de kallades nu ”neo-conservatives”, vilket generellt betydde en ” f d liberal”.
Under den här tiden var det ledande neo-konservativa framförallt Irving Kristol, Norman Podhoretz, Daniel Patrick Moynihan och Nathan Glazer. De använde sidorna på tidningar såsom, ”Commentary” och ”Public Interest”, till att varna för den radikala vänstern i USA och Sovjetunionens expansion utomlands. Neo-konservativa hade alltid sett sig som lojala Demokrater, men efter 1968 hade de tappat mycket av sitt inflytande hos Demokraterna på grund av vad de såg som reformer för att skjuta det Demokratiska partiet mer åt vänster. Det här var en politik som neo-konservativa såg som djupt kontraproduktiv gentemot USA:s intressen. Och inte alls reflekterade det amerikanska folkets önskningar. Efter George McGoverns valförlust 1972, startade neo-konservativa en stor kampanj för att återta det Demokratiska Partiet till deras typ av liberalism. Men 1974 stod det klart att de hade misslycktas och de hade helt reducerats till en maktlös falang inom det demokratiska Partiet. Deras sista fäste var det liberala New York, där majoriteten av den liberala rörelsen utgjordes av judar. De hade blivit skrämda, av vad de såg, som den ökande anti-semitismen bland militanta svarta i USA. Förhållandet mellan judar och svarta sattes på sin spets efter Israels seger över Egypten, Syrien och Jordan 1967. Judarna såg det som en stor seger och en källa till stolthet. Men många svarta och vita, radikala såg Israel som en förtryckare.
Efter Vietnamkrigets slut, började många liberala intellektuella tala om en ny form av ”isolationism baserad på pacifism.” Det amerikanska folket var trötta på intervention i främmande länder, och idén om en ny sorts isolationism rönte framgång. Neo-konservativa, med Irving Kristol i spetelsen ledde attacken mot den sortens tänkande hos liberaler. Han menade tvärtom att USA hade en viktig roll att spela internationellt och att resten av värde litade på USA:s stöd. Vidare menade Kristol att Sovjetunionen alltjämt var ett stort hot mot alla demokratier, och att USA måste leda kampen mot dem.
Trots Kristols styrkor som skribent, var det inte han som kunde leda neo-konservativismens ideologi. Det blev istället två akademiker, Robert W. Tucker och Walter Laqueur som definierade den neo-konservativa ideologin, genom diverse politisk skrifter. Det som Tucker och Laqueur framförallt bidrog med var, för det första, att lägga fram en mall för hur neo-konservativa kunde se på världen. Och för det andra bidrog dem med en direkt länk mellan inrikes-och utrikespolitik för neo-konservativismen. Precis som Vital Center hade sett stödet för liberalism hemma och utomlands som oskiljaktiga, kunde neo-konservativa se attacken på amerikansk utrikespolitik hemma, som en del av attacken på demokratin som helhet.
Det Demokratiska Partiet hade kraftigt försvagats efter Lyndon Johnsons tid som President, och efter McGoverns förlust i valet 1972 såg neo-konservativa sin chans att återta makten. De grundade då Coalition for a Democratic Majority. De kritiserade hårt de liberaler som nu styrde det Demokratiska Partiet, och var ledare var just George McGovern. Neo-konservativa ville återföra det Demokratiska Partiet till sina rötter och de traditioner som hade skapats av ledare såsom Franklin D. Roosevelt, Harry Truman, Adalai Stevenson, John F. Kennedy, Lyndon Johnson och Hubert Humphrey. Deras eget val var Senatorn Henry Jackson, en stark anti-kommunist som de ansåg hade fått primärvalssegern ”stulen” av George McGovern. Problemet var bara att Henry Jackson inte öppet ville identifiera sig med Coalition for a Democratic Majority. 1974 lämnade det neo-konservativa som en falang i det Demokratiska partiet utan en kandidat. Helt marginaliserat och utan riktning.
I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen efter sitt sammanbrott inom det Demokratiska partiet: Tiden under Jimmy Carter och Ronald Reagan och deras sökan efter en ny Harry Truman.
-Neo-konservativ framväxt
I slutet av 1960-talet hade Vital Center tappat sin ledande roll som liberalismens consensus, och i och med Vietnamnkriget, radikaliseringen bland Amerikas studenter och framväxten av Svart Militarism så splittrades liberalismen under 1970-talet. Vissa liberaler vände sig emot vad de såg som en framväxt av radikal, extremistisk vänsterpolitik. Dessa intellektuella liberaler tvingades även ompröva mycket av vad de tidigare hade trott på. Alla de liberala reformer som införts i USA av Demokraterna, hade misslyckats. Av sina motståndare kallades dessa liberaler, som de tyckte hade gått för långt till höger, för ”new conservatives”. 1975 hade namnet ändrats, och de kallades nu ”neo-conservatives”, vilket generellt betydde en ” f d liberal”.
Under den här tiden var det ledande neo-konservativa framförallt Irving Kristol, Norman Podhoretz, Daniel Patrick Moynihan och Nathan Glazer. De använde sidorna på tidningar såsom, ”Commentary” och ”Public Interest”, till att varna för den radikala vänstern i USA och Sovjetunionens expansion utomlands. Neo-konservativa hade alltid sett sig som lojala Demokrater, men efter 1968 hade de tappat mycket av sitt inflytande hos Demokraterna på grund av vad de såg som reformer för att skjuta det Demokratiska partiet mer åt vänster. Det här var en politik som neo-konservativa såg som djupt kontraproduktiv gentemot USA:s intressen. Och inte alls reflekterade det amerikanska folkets önskningar. Efter George McGoverns valförlust 1972, startade neo-konservativa en stor kampanj för att återta det Demokratiska Partiet till deras typ av liberalism. Men 1974 stod det klart att de hade misslycktas och de hade helt reducerats till en maktlös falang inom det demokratiska Partiet. Deras sista fäste var det liberala New York, där majoriteten av den liberala rörelsen utgjordes av judar. De hade blivit skrämda, av vad de såg, som den ökande anti-semitismen bland militanta svarta i USA. Förhållandet mellan judar och svarta sattes på sin spets efter Israels seger över Egypten, Syrien och Jordan 1967. Judarna såg det som en stor seger och en källa till stolthet. Men många svarta och vita, radikala såg Israel som en förtryckare.
Efter Vietnamkrigets slut, började många liberala intellektuella tala om en ny form av ”isolationism baserad på pacifism.” Det amerikanska folket var trötta på intervention i främmande länder, och idén om en ny sorts isolationism rönte framgång. Neo-konservativa, med Irving Kristol i spetelsen ledde attacken mot den sortens tänkande hos liberaler. Han menade tvärtom att USA hade en viktig roll att spela internationellt och att resten av värde litade på USA:s stöd. Vidare menade Kristol att Sovjetunionen alltjämt var ett stort hot mot alla demokratier, och att USA måste leda kampen mot dem.
Trots Kristols styrkor som skribent, var det inte han som kunde leda neo-konservativismens ideologi. Det blev istället två akademiker, Robert W. Tucker och Walter Laqueur som definierade den neo-konservativa ideologin, genom diverse politisk skrifter. Det som Tucker och Laqueur framförallt bidrog med var, för det första, att lägga fram en mall för hur neo-konservativa kunde se på världen. Och för det andra bidrog dem med en direkt länk mellan inrikes-och utrikespolitik för neo-konservativismen. Precis som Vital Center hade sett stödet för liberalism hemma och utomlands som oskiljaktiga, kunde neo-konservativa se attacken på amerikansk utrikespolitik hemma, som en del av attacken på demokratin som helhet.
Det Demokratiska Partiet hade kraftigt försvagats efter Lyndon Johnsons tid som President, och efter McGoverns förlust i valet 1972 såg neo-konservativa sin chans att återta makten. De grundade då Coalition for a Democratic Majority. De kritiserade hårt de liberaler som nu styrde det Demokratiska Partiet, och var ledare var just George McGovern. Neo-konservativa ville återföra det Demokratiska Partiet till sina rötter och de traditioner som hade skapats av ledare såsom Franklin D. Roosevelt, Harry Truman, Adalai Stevenson, John F. Kennedy, Lyndon Johnson och Hubert Humphrey. Deras eget val var Senatorn Henry Jackson, en stark anti-kommunist som de ansåg hade fått primärvalssegern ”stulen” av George McGovern. Problemet var bara att Henry Jackson inte öppet ville identifiera sig med Coalition for a Democratic Majority. 1974 lämnade det neo-konservativa som en falang i det Demokratiska partiet utan en kandidat. Helt marginaliserat och utan riktning.
I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen efter sitt sammanbrott inom det Demokratiska partiet: Tiden under Jimmy Carter och Ronald Reagan och deras sökan efter en ny Harry Truman.
onsdag 14 januari 2009
1. Liberal utrikespolitik och "The Vital Center"
Jag blev klar med den här delen mycket tidigare än väntat, så jag hoppas kunna skriva del två imorgon.
Första delen om neo-konservativismen startar i den liberala rörelsen under 1930-talets USA. Namnet "neo-konservativ" hade inte uppfunnits då, utan de var mainstream-liberaler.
-The Vital Center
Under 1930-talet hade den intellektuella vänstern i USA dominerats av kommunister och progressiva krafter. De såg Sovjetunionen som ett modigt socialt, och ekonomiskt projekt, och en stark motståndare till den rådande fascismen.
Detta förändrades dock efter Andra Världskrigets slut, och Kalla krigets början. En consensus hade börjat växa fram kring liberala tänkare, baserat på den politiske historikern Arthur M. Schlesingers bok The Vital Center. I boken argumenterar Schlesinger för att, ”we must defend and strengthen free society from Communist assaults.” “It was a fantasy that totalitarianism and democracy can live together.” Därmed måste utrikespolitiken syfta till att motverka kommunism.
Termen ”Vital Center” blev under 1940-talet början smeknamn för de liberala anti-kommunisterna i USA.
Under 1940-talet så utkämpades ett ”krig” inom det Demokratiska Partiet i USA, mellan de progressiva, moskva-vänliga grupperna och de liberala, anti-kommunistiska grupperna. De progressiva leddes av Henry A. Wallace, och grundade organisationen Progressive Citizens of America (PCA). Anti-kommunisterna grundade då Americans for Democratic Action (ADA), och hade framstående medlemmar som Arthur Schlesinger, Reinhold Niebuhr, Stewart Alsop och Hubert Humphrey. 1947 så utropade sig både PCA och ADA som ledare för USA:s liberaler, men innan årets slut så stod det klart att ADA skulle vinna kampen, då deras åsikter var mest representativa för de allra flesta liberaler. Och i och med att Harry Truman valdes till Demokraternas presidentkandidat, så var ”kampen för liberalerna över”. Harry Truman var en stark anhängare av the vital center och deras anti-kommunism. Under Trumans ledning av det Demokratiska Partiet så blev Schlesinger och Niebuhr de ledande liberala teoretikerna i USA. The Vital Center blev snabbt likställt med ”mainstream-liberaler”. Idag brukar det betyda ungefär ”kärnväljare”.
I början av 1950-talet började attacken på Vital Center och deras syn på amerikansk utrikespolitik. De första attackerna kom från historikern William Appleman Williams. Williams menade att Sovjetunionen inte alls var att beskylla för Kalla Kriget, utan att USA var den som bedrev imperialistisk politik och tvingade sina idéer på länder i Tredje Världen. Människorna i Tredje Världen var dock mer imponerade och intresserade av Sovjetunionens och Kinas framsteg, och ville hellre efterlikna de länderna. Williams fick aldrig en stor publik under 1950-talet. Framförallt för att han var helt i otakt med sin tid. Det fanns fortfarande en stark consensus för Vital Centers syn på utrikespolitik. Sanningen var den att Vital Centers starkaste tid låg framför dem. I Presidentvalet 1960 tävlade John F. Kennedy och Richard Nixon i vem som hade den tuffaste hållningen gentemot Sovjetunionen och det kommunistiska hotet.
Men stödet för Williams och övriga revisionister ökade markant när kriget i Vietnam trappades upp. Under Lyndon Johnsons tid som President kritiserades administrationen hårt p g a vad man uppfattade som ”brist på utrikespolitisk inriktning”. Även ledande Demokrater kritiserade Johnson och Vital Centers syn på utrikespolitik. En av de främsta kritikerna inom det Demokratiska Partiet var Senatorn J. William Fullbright, från Arkansas. Han menade att klamrade sig fast vid gamla myter, och att den nuvarande utrikespolitiken var kontraproduktiv. USA använde sin makt på ett arrogant sätt, och borde sluta att försöka göra andra länder till sin avbild. Fullbright kritiserade även Presidenten för hans ökade makt i utrikespolitiska frågor. En makt som togs på bekostnad av Kongressen.
Kritiken mot USA:s utrikespolitik ökade under 1966 och 1967, och den Demokratiska förlusten i Presidentvalet 1968 var spiken i kistan för Vital Centers dominans av den amerikanska liberala rörelsen. Den Demokratiska kandidaten, och tillika Vicepresidenten, Hubert Humphrey var en medlem av ADA och stark anhängare av Vital Centers utrikespolitik. Det räckte dock inte mot Richard Nixon, som vann valet, och Demokraterna fick tid att omvärdera sin syn på utrikespolitik under de år de var i opposition.
Under tiden i opposition, började alltfler intellektuella liberaler och Demokratiska politiker stödja Williams idéer om en ödmjuk och mer, icke- interventionistisk utrikespolitik. De menade att Vital Center inte hade följt med sin tid, och inte längre hade ngt att erbjuda liberal utrikespolitik. Och med början av 1970-talet hade de helt tappat sin plats, som den dominerande ideologiska faktorn inom det Demokratiska partiet och den liberala rörelsen.
Del två ska handla om hur epitetet "neo-konservativ" uppstod, och vad som hände med dom efter att dom hade förlorat sin ställning inom den liberala rörelsen.
Första delen om neo-konservativismen startar i den liberala rörelsen under 1930-talets USA. Namnet "neo-konservativ" hade inte uppfunnits då, utan de var mainstream-liberaler.
-The Vital Center
Under 1930-talet hade den intellektuella vänstern i USA dominerats av kommunister och progressiva krafter. De såg Sovjetunionen som ett modigt socialt, och ekonomiskt projekt, och en stark motståndare till den rådande fascismen.
Detta förändrades dock efter Andra Världskrigets slut, och Kalla krigets början. En consensus hade börjat växa fram kring liberala tänkare, baserat på den politiske historikern Arthur M. Schlesingers bok The Vital Center. I boken argumenterar Schlesinger för att, ”we must defend and strengthen free society from Communist assaults.” “It was a fantasy that totalitarianism and democracy can live together.” Därmed måste utrikespolitiken syfta till att motverka kommunism.
Termen ”Vital Center” blev under 1940-talet början smeknamn för de liberala anti-kommunisterna i USA.
Under 1940-talet så utkämpades ett ”krig” inom det Demokratiska Partiet i USA, mellan de progressiva, moskva-vänliga grupperna och de liberala, anti-kommunistiska grupperna. De progressiva leddes av Henry A. Wallace, och grundade organisationen Progressive Citizens of America (PCA). Anti-kommunisterna grundade då Americans for Democratic Action (ADA), och hade framstående medlemmar som Arthur Schlesinger, Reinhold Niebuhr, Stewart Alsop och Hubert Humphrey. 1947 så utropade sig både PCA och ADA som ledare för USA:s liberaler, men innan årets slut så stod det klart att ADA skulle vinna kampen, då deras åsikter var mest representativa för de allra flesta liberaler. Och i och med att Harry Truman valdes till Demokraternas presidentkandidat, så var ”kampen för liberalerna över”. Harry Truman var en stark anhängare av the vital center och deras anti-kommunism. Under Trumans ledning av det Demokratiska Partiet så blev Schlesinger och Niebuhr de ledande liberala teoretikerna i USA. The Vital Center blev snabbt likställt med ”mainstream-liberaler”. Idag brukar det betyda ungefär ”kärnväljare”.
I början av 1950-talet började attacken på Vital Center och deras syn på amerikansk utrikespolitik. De första attackerna kom från historikern William Appleman Williams. Williams menade att Sovjetunionen inte alls var att beskylla för Kalla Kriget, utan att USA var den som bedrev imperialistisk politik och tvingade sina idéer på länder i Tredje Världen. Människorna i Tredje Världen var dock mer imponerade och intresserade av Sovjetunionens och Kinas framsteg, och ville hellre efterlikna de länderna. Williams fick aldrig en stor publik under 1950-talet. Framförallt för att han var helt i otakt med sin tid. Det fanns fortfarande en stark consensus för Vital Centers syn på utrikespolitik. Sanningen var den att Vital Centers starkaste tid låg framför dem. I Presidentvalet 1960 tävlade John F. Kennedy och Richard Nixon i vem som hade den tuffaste hållningen gentemot Sovjetunionen och det kommunistiska hotet.
Men stödet för Williams och övriga revisionister ökade markant när kriget i Vietnam trappades upp. Under Lyndon Johnsons tid som President kritiserades administrationen hårt p g a vad man uppfattade som ”brist på utrikespolitisk inriktning”. Även ledande Demokrater kritiserade Johnson och Vital Centers syn på utrikespolitik. En av de främsta kritikerna inom det Demokratiska Partiet var Senatorn J. William Fullbright, från Arkansas. Han menade att klamrade sig fast vid gamla myter, och att den nuvarande utrikespolitiken var kontraproduktiv. USA använde sin makt på ett arrogant sätt, och borde sluta att försöka göra andra länder till sin avbild. Fullbright kritiserade även Presidenten för hans ökade makt i utrikespolitiska frågor. En makt som togs på bekostnad av Kongressen.
Kritiken mot USA:s utrikespolitik ökade under 1966 och 1967, och den Demokratiska förlusten i Presidentvalet 1968 var spiken i kistan för Vital Centers dominans av den amerikanska liberala rörelsen. Den Demokratiska kandidaten, och tillika Vicepresidenten, Hubert Humphrey var en medlem av ADA och stark anhängare av Vital Centers utrikespolitik. Det räckte dock inte mot Richard Nixon, som vann valet, och Demokraterna fick tid att omvärdera sin syn på utrikespolitik under de år de var i opposition.
Under tiden i opposition, började alltfler intellektuella liberaler och Demokratiska politiker stödja Williams idéer om en ödmjuk och mer, icke- interventionistisk utrikespolitik. De menade att Vital Center inte hade följt med sin tid, och inte längre hade ngt att erbjuda liberal utrikespolitik. Och med början av 1970-talet hade de helt tappat sin plats, som den dominerande ideologiska faktorn inom det Demokratiska partiet och den liberala rörelsen.
Del två ska handla om hur epitetet "neo-konservativ" uppstod, och vad som hände med dom efter att dom hade förlorat sin ställning inom den liberala rörelsen.
"The Vital Center"
Till helgen ska jag publicera min första del av neo-konservativismens historia. Jag kommer börja i 1930-talets Demokratiska parti, bland den intellektuella, anti-kommunistiska grupp som såg sig som "The Vital Center".
Det är bland den här gruppen som neo-konservativismen har sin grund!
Jag tänker försöka börja den tråd, i vilket jag visar på hur neo-konservativa genom historien överdriver hotbilder och på så sätt SKAPAR det som Carl Schmitt kallade "The providential enemy". Det neo-konservativa synsättet på hotbilder fick 70 år senare, totalt prägla Amerikas utrikespolitik, med katastrofala följder.
Det är bland den här gruppen som neo-konservativismen har sin grund!
Jag tänker försöka börja den tråd, i vilket jag visar på hur neo-konservativa genom historien överdriver hotbilder och på så sätt SKAPAR det som Carl Schmitt kallade "The providential enemy". Det neo-konservativa synsättet på hotbilder fick 70 år senare, totalt prägla Amerikas utrikespolitik, med katastrofala följder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)