2. Liberal splittring och neo-konservativ framväxt

Här i del två beskriver jag splittringen inom det Demokratiska partiet under slutat av 1960-talet och början av 1970-talet, och hur den neo-konservativa rörelsen "döptes".

-Neo-konservativ framväxt

I slutet av 1960-talet hade Vital Center tappat sin ledande roll som liberalismens consensus, och i och med Vietnamnkriget, radikaliseringen bland Amerikas studenter och framväxten av Svart Militarism så splittrades liberalismen under 1970-talet. Vissa liberaler vände sig emot vad de såg som en framväxt av radikal, extremistisk vänsterpolitik. Dessa intellektuella liberaler tvingades även ompröva mycket av vad de tidigare hade trott på. Alla de liberala reformer som införts i USA av Demokraterna, hade misslyckats. Av sina motståndare kallades dessa liberaler, som de tyckte hade gått för långt till höger, för ”new conservatives”. 1975 hade namnet ändrats, och de kallades nu ”neo-conservatives”, vilket generellt betydde en ” f d liberal”.

Under den här tiden var det ledande neo-konservativa framförallt Irving Kristol, Norman Podhoretz, Daniel Patrick Moynihan och Nathan Glazer. De använde sidorna på tidningar såsom, ”Commentary” och ”Public Interest”, till att varna för den radikala vänstern i USA och Sovjetunionens expansion utomlands. Neo-konservativa hade alltid sett sig som lojala Demokrater, men efter 1968 hade de tappat mycket av sitt inflytande hos Demokraterna på grund av vad de såg som reformer för att skjuta det Demokratiska partiet mer åt vänster. Det här var en politik som neo-konservativa såg som djupt kontraproduktiv gentemot USA:s intressen. Och inte alls reflekterade det amerikanska folkets önskningar. Efter George McGoverns valförlust 1972, startade neo-konservativa en stor kampanj för att återta det Demokratiska Partiet till deras typ av liberalism. Men 1974 stod det klart att de hade misslycktas och de hade helt reducerats till en maktlös falang inom det demokratiska Partiet. Deras sista fäste var det liberala New York, där majoriteten av den liberala rörelsen utgjordes av judar. De hade blivit skrämda, av vad de såg, som den ökande anti-semitismen bland militanta svarta i USA. Förhållandet mellan judar och svarta sattes på sin spets efter Israels seger över Egypten, Syrien och Jordan 1967. Judarna såg det som en stor seger och en källa till stolthet. Men många svarta och vita, radikala såg Israel som en förtryckare.

Efter Vietnamkrigets slut, började många liberala intellektuella tala om en ny form av ”isolationism baserad på pacifism.” Det amerikanska folket var trötta på intervention i främmande länder, och idén om en ny sorts isolationism rönte framgång. Neo-konservativa, med Irving Kristol i spetelsen ledde attacken mot den sortens tänkande hos liberaler. Han menade tvärtom att USA hade en viktig roll att spela internationellt och att resten av värde litade på USA:s stöd. Vidare menade Kristol att Sovjetunionen alltjämt var ett stort hot mot alla demokratier, och att USA måste leda kampen mot dem.

Trots Kristols styrkor som skribent, var det inte han som kunde leda neo-konservativismens ideologi. Det blev istället två akademiker, Robert W. Tucker och Walter Laqueur som definierade den neo-konservativa ideologin, genom diverse politisk skrifter. Det som Tucker och Laqueur framförallt bidrog med var, för det första, att lägga fram en mall för hur neo-konservativa kunde se på världen. Och för det andra bidrog dem med en direkt länk mellan inrikes-och utrikespolitik för neo-konservativismen. Precis som Vital Center hade sett stödet för liberalism hemma och utomlands som oskiljaktiga, kunde neo-konservativa se attacken på amerikansk utrikespolitik hemma, som en del av attacken på demokratin som helhet.
Det Demokratiska Partiet hade kraftigt försvagats efter Lyndon Johnsons tid som President, och efter McGoverns förlust i valet 1972 såg neo-konservativa sin chans att återta makten. De grundade då Coalition for a Democratic Majority. De kritiserade hårt de liberaler som nu styrde det Demokratiska Partiet, och var ledare var just George McGovern. Neo-konservativa ville återföra det Demokratiska Partiet till sina rötter och de traditioner som hade skapats av ledare såsom Franklin D. Roosevelt, Harry Truman, Adalai Stevenson, John F. Kennedy, Lyndon Johnson och Hubert Humphrey. Deras eget val var Senatorn Henry Jackson, en stark anti-kommunist som de ansåg hade fått primärvalssegern ”stulen” av George McGovern. Problemet var bara att Henry Jackson inte öppet ville identifiera sig med Coalition for a Democratic Majority. 1974 lämnade det neo-konservativa som en falang i det Demokratiska partiet utan en kandidat. Helt marginaliserat och utan riktning.

I nästa del ska jag beskriva den neo-konservativa rörelsen efter sitt sammanbrott inom det Demokratiska partiet: Tiden under Jimmy Carter och Ronald Reagan och deras sökan efter en ny Harry Truman.