1. Liberal utrikespolitik och "The Vital Center"

Jag blev klar med den här delen mycket tidigare än väntat, så jag hoppas kunna skriva del två imorgon.

Första delen om neo-konservativismen startar i den liberala rörelsen under 1930-talets USA. Namnet "neo-konservativ" hade inte uppfunnits då, utan de var mainstream-liberaler.

-The Vital Center

Under 1930-talet hade den intellektuella vänstern i USA dominerats av kommunister och progressiva krafter. De såg Sovjetunionen som ett modigt socialt, och ekonomiskt projekt, och en stark motståndare till den rådande fascismen.
Detta förändrades dock efter Andra Världskrigets slut, och Kalla krigets början. En consensus hade börjat växa fram kring liberala tänkare, baserat på den politiske historikern Arthur M. Schlesingers bok The Vital Center. I boken argumenterar Schlesinger för att, ”we must defend and strengthen free society from Communist assaults.” “It was a fantasy that totalitarianism and democracy can live together.” Därmed måste utrikespolitiken syfta till att motverka kommunism.

Termen ”Vital Center” blev under 1940-talet början smeknamn för de liberala anti-kommunisterna i USA.

Under 1940-talet så utkämpades ett ”krig” inom det Demokratiska Partiet i USA, mellan de progressiva, moskva-vänliga grupperna och de liberala, anti-kommunistiska grupperna. De progressiva leddes av Henry A. Wallace, och grundade organisationen Progressive Citizens of America (PCA). Anti-kommunisterna grundade då Americans for Democratic Action (ADA), och hade framstående medlemmar som Arthur Schlesinger, Reinhold Niebuhr, Stewart Alsop och Hubert Humphrey. 1947 så utropade sig både PCA och ADA som ledare för USA:s liberaler, men innan årets slut så stod det klart att ADA skulle vinna kampen, då deras åsikter var mest representativa för de allra flesta liberaler. Och i och med att Harry Truman valdes till Demokraternas presidentkandidat, så var ”kampen för liberalerna över”. Harry Truman var en stark anhängare av the vital center och deras anti-kommunism. Under Trumans ledning av det Demokratiska Partiet så blev Schlesinger och Niebuhr de ledande liberala teoretikerna i USA. The Vital Center blev snabbt likställt med ”mainstream-liberaler”. Idag brukar det betyda ungefär ”kärnväljare”.

I början av 1950-talet började attacken på Vital Center och deras syn på amerikansk utrikespolitik. De första attackerna kom från historikern William Appleman Williams. Williams menade att Sovjetunionen inte alls var att beskylla för Kalla Kriget, utan att USA var den som bedrev imperialistisk politik och tvingade sina idéer på länder i Tredje Världen. Människorna i Tredje Världen var dock mer imponerade och intresserade av Sovjetunionens och Kinas framsteg, och ville hellre efterlikna de länderna. Williams fick aldrig en stor publik under 1950-talet. Framförallt för att han var helt i otakt med sin tid. Det fanns fortfarande en stark consensus för Vital Centers syn på utrikespolitik. Sanningen var den att Vital Centers starkaste tid låg framför dem. I Presidentvalet 1960 tävlade John F. Kennedy och Richard Nixon i vem som hade den tuffaste hållningen gentemot Sovjetunionen och det kommunistiska hotet.



Men stödet för Williams och övriga revisionister ökade markant när kriget i Vietnam trappades upp. Under Lyndon Johnsons tid som President kritiserades administrationen hårt p g a vad man uppfattade som ”brist på utrikespolitisk inriktning”. Även ledande Demokrater kritiserade Johnson och Vital Centers syn på utrikespolitik. En av de främsta kritikerna inom det Demokratiska Partiet var Senatorn J. William Fullbright, från Arkansas. Han menade att klamrade sig fast vid gamla myter, och att den nuvarande utrikespolitiken var kontraproduktiv. USA använde sin makt på ett arrogant sätt, och borde sluta att försöka göra andra länder till sin avbild. Fullbright kritiserade även Presidenten för hans ökade makt i utrikespolitiska frågor. En makt som togs på bekostnad av Kongressen.

Kritiken mot USA:s utrikespolitik ökade under 1966 och 1967, och den Demokratiska förlusten i Presidentvalet 1968 var spiken i kistan för Vital Centers dominans av den amerikanska liberala rörelsen. Den Demokratiska kandidaten, och tillika Vicepresidenten, Hubert Humphrey var en medlem av ADA och stark anhängare av Vital Centers utrikespolitik. Det räckte dock inte mot Richard Nixon, som vann valet, och Demokraterna fick tid att omvärdera sin syn på utrikespolitik under de år de var i opposition.

Under tiden i opposition, började alltfler intellektuella liberaler och Demokratiska politiker stödja Williams idéer om en ödmjuk och mer, icke- interventionistisk utrikespolitik. De menade att Vital Center inte hade följt med sin tid, och inte längre hade ngt att erbjuda liberal utrikespolitik. Och med början av 1970-talet hade de helt tappat sin plats, som den dominerande ideologiska faktorn inom det Demokratiska partiet och den liberala rörelsen.


Del två ska handla om hur epitetet "neo-konservativ" uppstod, och vad som hände med dom efter att dom hade förlorat sin ställning inom den liberala rörelsen.